Jag bestämde mig för att det var dags för en springrunda, jag har återigen haft för många ursäkter till att inte springa.
På vägen upp till spåret var jag millimeter från att trampa på en orm(!) ormrädd som jag är skuttar jag rakt upp i luften och flyger i stort sett upp för backen! Men förutom den dramatiska händelsen så gick turen riktigt bra.

Ibland blir jag lite chockad över hur bra det går att springa ändå, jag har nästan alltid tyckt att det är bland det värsta som finns. Men nu tycker jag att det är bland det bästa som finns ( när jag väl tar mig ut ), slå på ipoden och bara rensa alla tankar. Underbart.
Jag vet att det är många som känner precis så som jag gjorde för nåt år sen men det handlar bara om att kunna anpassa farten så man inte tar ut sig totalt den första kilometern. Anpassa så kan du springa i stort sett hur långt som helst! Bara ett litet tips till er som känner att det är dags att dra på sig springskorna.